Ett ärligt 2017 (varning: ”deppinlägg”)
Det har hänt så mycket detta år så att min familj har brytits ner sakta men säker är inte konstigt. När vi har gått igenom en sak så har något annat hänt.
Jag blev sjuk och fick opereras och efter det blev jag svagare och mer orkeslös vilket har visat sej mycket i träningen. Som jag verkligen behöver för att må bra. Pappa fick hjärtinfarkt i ett annat land ensam i en lastbil och var minuter från att
lämna oss. Farmor dog. Hjärtklappning, oro, ångest och längtan om något mer har drabbat oss alla. Morfar var sen långt innan sjuk och vi såg honom tyna bort mer och mer för varje dag som gick. Sommaren i stugan som brukar vara allas favoritgrej
blev istället en stress och ångest för att alla ville göra det så bra för alla som möjligt (som alltid i min familj). Kvällar med ångest från hell över att veta att morfar snart skulle lämna oss. Att mina framtida barn aldrig skulle få lära känna
personen som betydd så himla mycket för mej.
Krångel och stress på jobbet som gjorde att vi alla trodde vi skulle bli arbetslösa i årsskiftet. Hösten bestod av strejk från min kropp, symptom efter symptom som blandannat fuckade upp min hjärna så jag trodde jag aldrig skulle kunna få barn. Nu
i efterhand tror jag allt handlade om stress i grund och botten, att min stress visade sej fysiskt istället för bara psykiskt. Har inte kunnat träffa mina älskade vänner lika ofta som jag hade behövt pga avstånd och att alla haft så mycket annat.
När mormor fick cancer rasade världen samman igen och i samma veva dog morfar.
Vi slutade året och julafton med magsjuka, såklart?
Och mellan allt detta har det varit andra saker som rört upp allt. Men självklart har det varit underbara och glada stunder också. All glädje mina älskade syskonbarn har gett och att vi alla (på både familj och vän fronten) har en sån djup relation som
gör oss starka tillsammans. Allt är helhjärtat. DET är jag enormt tacksam över.
Så idag känner jag en sån enorm lättnad. Jag är gladare än på länge. Lättnad över att vi alla kan lägga allt detta bakom oss (såklart att vissa av grejerna alltid kommer följa med som något ledsamt och jobbigt men det kan man då hantera
på ett annat sätt).
Det kanske är farligt att säga att man vet att 2018 kommer bli ett bra år, för 2017 lärde oss att bara för man övervinner en sak så kommer det alltid något nytt). MEN jag har en sån stark känsla av att allt faktiskt bara blir bättre nu och vi
kommer läka tillsammans igen. För det är det min familj gör, vi läker tillsammans. Jag vet att vi alla kommer må bättre och komma tillbaka till de glada och positiva människor vi var innan allt drabbade oss.
Vi ska göra roliga saker tillsammans, gråta tillsammans, skratta tillsammans och skapa minnen tillsammans.
Och en person som jag aldrig hade klarat mej igenom denna ångest med är min älskade sambo. Utom honom hade jag nog brutit ihop. Alla gånger jag gråtit honom blöt på bröstet och alla kramas som läkt mej bättre än alla mediciner i världen. Att ha en
så stark person som sin andra hälft är allt lyx man kan önska sej. Så tack till er alla som stått ut och funnits där trots att jag kanske betett mej annorlunda mot vad jag brukar, har varit mer lättirriterad och gråtig.
Nu kör vi mot ett bra jävla 2018 ❤️❤️❤️
