suusanaa

Sitter i soffan med uppknäppna byxor och bilringden hängandes över kanten. Biter på en tandpetare och beundrar den lilla kristallkronan i taket som jag fick av svärmor. Jag tänker på att om 4 månader sitter jag troligtvis i samma soffa, men i ett helt annat rum. I vårat hus. Ja den meningen skulle jag vilja skriva om och om igen. I VÅRAT hus. Mitt och Roberts. Min favorit person i hela världen och jag har äntligen efter alla jävla husvisningar hit och dit (som jag egentligen tyckt om men som jag nu är glad över att slippa) vunnit en budgivning och även skrivit på kontraktet och betalat kontantinsatsen. Och inte nog med det, om två veckor och tre dagar så hämtar vi våran lilla valp. Så vi tre ska flytta från Strand till Marielund. Ja gråtlycka på den. Har blivit en del glädjetjut och tårar (i smyg).

Skrev ju i mitt förra inlägg att 2018 skulle bli vårat år eftersom 2017 var det jobbigaste året hittills. Och fortsätter det såhär så kommer 2018 nog bli det bästa. 
Att ha någonting att längta efter är SÅ nyttigt. Speciellt dagar som denna när man gör jobbiga saker och tänker tillbaka på gammalt. Vi hade urnsättning för min älskade morfar idag. Går inte en dag utan att jag saknar honom. Men jag gråter inte lika mycket. Det kommer stunder då allt rasar igen, till exempel när jag hör stockholm i mitt hjärta eller när jag ser vissa bilder. Saknaden gör så jävla ont men då tänker jag på vad bra han har det nu istället. En dag möts vi ju igen och då ska jag berätta allting för honom. Om allting fantastiskt som händer. Men på ett sätt tror jag han ser allting ändå. Att han är lika glad som jag över att vi köpt hus. Han sitter i sin fotölj någon annanstans, visslar och "bygger om" i huvudet. Kommer med ideér och tankar. Sådär som han gjorde. Det är fint. 

Så nu ska jag fortsätta leva i lyckobubblan och hoppas på att fyra månader går fort. Till dess ska jag göra roliga saker och ta hand mej själv och min familj och vänner. Det tycker jag om.