suusanaa

Igårkväll när jag la mej i sängen för att försöka sova, så fick jag sån jävla livslust (mer än vanligt) och jag kände bara att helvete vad man ska vara tacksam över det fina man har i livet. Jag ville ringa upp alla mina nära och säga att jag älskade dom, jag ville upp och träna ett grymt pass trots att klockan var sovdags och min kropp började liksom leva lite extra. Anledningen till detta kan nog varit att jag innan satt i soffan, helt förstörd av tårar och känslor och svämmade över framför cancergalan. Jag insåg vad fruktansvärt jävla rädd jag är för att någon i min närhet ska bli sjuk. I min släkt har cancern tagit alldeles för många liv och det är väl kanske därför det känns extra mycket. 

Så nu är jag bara så glad över livet. För livet är ju så fint sålänge inget hemskt kommer emellan.