suusanaa

Ibland känner jag för att blogga, jag loggar in och jag ska skriva någonting. Men där tar det stopp. Även fast jag har saker inombords jag vill skriva, så kommer det liksom inte ut. Allt stannar där inne som ett enda virrvarv. Mina känslor och mående är väldigt upp och ner och jag skulle inte kunna beskriva i ett enda ord hur jag mår. För det finns alldeles för många. Jag känner sånt jävla hat mot livet för att det inte finns någon rättvisa överhuvudtaget, samtidigt som jag älskar livet för alla underbara människor jag har runt om mej. Jag är så glad över att vi idag har gått njuta av solens värme mot ett förövrigt iskallt ansikte när vi var på promenad och i skogen med jobbet förut. Batteriladdning som verkligen behövdes.Jag har ångest över att mitt långvik börjar lida mot sitt slut för att börja springvicka igen känns så långt ifrån vad jag har krafter till nu. Jag är även glad över att att jag börjar bli frisk från förkyldningen som slog om igen så att jag nu kan träna igen och att det är dietstart om 38 dagar är ju underbart. 

Även om allting bara känns värdelöst ibland och man önskar man kunde strunta i alla måsten som känns så oviktiga så måste man ju hålla sej stark för andras skull som min visa och underbara mormor brukar säga. För när en i familjen är sjuk, så måste ju alla andra försöka hålla sej starka för att personen i fråga ska orka med livet. 

Så det är ju bara att bita ihop och vara så jävla glad över att man har dom där människorna runt sej. Jag har bästa vänner som får mej att skratta och må så bra av bara minsta lilla, en pojkvän som ger mej så mycket kärlek och som älskar mej oavsett vad och en familj som alltid finns där och som har ett sånt stark band till varandra som inte ens den största explosionen i världen skulle kunna förstöra.